Det är nästan så att kalla Pias trägård magisk känns som en underdrift med tanke på hur ofta ordet “magisk” används nuförtiden. Men låt oss kalla den inspirerande, sprakande och lugnande. Det liksom kliar i fingrarna när jag kommer dit, och jag bara måste fotografera för att försöka fånga det på bild. Det är heller inte direkt tråkigt att Pia matchar sin omgivning suveränt när hon bär in ved.

På högsommaren och fram tills att kylan tar de sista löven måste man ducka sig igenom de grönskande korridorerna. Pia lever efter devisen att växterna måste få ta för sig av sin plats att leva på och jag gillar att hon inte strävar efter perfekta rabattkanter och formklippning. Det känns som att trädgården har en gammal själ och sträcker sig både hit och dit.

När jag kom in i köket stod ett fat med skalade och uppskurna rotfrukter tillsammans med färska kryddor på ett fat. Det skulle bli vår lunch, en enkel med “oh so delicious” rotfruktssoppa. Pia fixade i köket och bakade bröd samtidigt som jag lutade mig tillbaka framför elden och drack te medan vi småputtrade ihop med soppan.

Soppan var värmande och bra smaksatt. Jag är ganska dålig på det där med kryddning själv när jag gör soppor. Det slutar i att jag har i lite grönsaksbuljong och tycker det är bra med det. Idag var det lite mer avancerat. Och inte nog med soppan, till det serverades nygräddade, experimenterade surdegsbaguetter. Om jag kände mig bortskämd? Svar ja!

Det vore nästintill en skymf att inte ta en tur i trädgården när hösten visar sig från sin bästa sida. En snabb inventeringsrunda över vad för projekt de håller på med nu och vad planerna är framöver.

Jag försöker peppa igång Pia att börja blogga. Förstå hur mycket kunskap hon sitter inne på, och vad för fint hon skulle kunna visa upp. Min gröna hippie-vän. Jag ska ligga på som tusan tills det blir av. Kanske lagom till att tjälen slår till och hon inte kan stå och gräva i trägården hela dagarna.