Här samsas publicerade jobbilder, "bakom-scenen"-bilder, och vardagsbetraktelser. Tanken är ett fritt kreativt outlet som visar upp mer än Instagram och min portfolio. En möjlighet att komplettera bilder med text och att skriva mer kring skapande.
Ett avbrott från både fotograferande och bloggande som inte var planerat alls, men ett inbrott i min bil för drygt två veckor sedan är boven i dramat.
2018 kunde ha startat väldigt mycket bättre än att bli av med all utrustning och sjukskrivning efter en slemsäcksinflammation i min högra axel. Jag väljer dock att se det som en nystart med ny fin utrustning, och en pekpinne om att börja med styrketräning igen. Men hur tusan lyckades jag få ett inbrott då?
I början av januari var jag uppe i Stockholm för att göra en annonsplåtning för Glacial Bottle tillsammans med fotografen/modellen Micke Hirsch, och hade av den anledningen med mig både blixtar, min huvudkamera, två extra kameror och fyra objektiv. Eftersom det var bråttom med bilder för urval hade jag också med mig min Macbook Pro som var ungefär fyra månader gammal (och en massa tillbehör, minneskort osv.). Efter fotograferingen blev det en lunch på Tranan och urval av bilder då jag tog med mig kameror och dator in i restaurangen. Bilderna backades upp på datorn, urvalet gjordes och skickades iväg som lågupplösta till kund medan jag packade ihop mina grejer, slängde in i bagaget och satte mig i bilen igen. Innan vi körde till Micke för att färdigställa bilderna, åkte vi förbi en agentur för att återlämna kläder vi hade haft till fotograferingen. Jag öppnade bakluckan och tog ut påsen med kläderna, funderar om jag ska ta med mig kameraväskan med dator men tänker att det är onödigt att släpa på när vi ändå bara ska vara borta 15-20 min. Jag stänger och går från bilen samtidigt som jag tänker att det är extra viktigt att jag kommer ihåg att låsa bilen. Nu är inte jag från ett kriminellt samhälle utan trycker på låsknappen samtidigt som vi går från bilen. Utan att titta så att bilen svarar, och utan att känna extra på handtaget att det faktiskt blir låst.
När vi kommer tillbaka från agenturen sätter vi oss i bilen och åker mot Micke, glada över att allt gått så bra och smärtfritt. Nöjda över resultatet och peppade på att redigera de bilder som kunden valt. När jag parkerat bilen i Bromma öppnar vi bagaget och möts av en tomhet. Aaaaallt är borta. Eller ja, det viktiga som väskan med kameror, minneskort, plånbok och dator plus väskan med blixtarna. Jag får feberkänningar i kroppen och behöver ungefär fem försök innan jag lyckas slå 114 14 och kommer till polisen. Därefter följer en hel del telefonsamtal, stöttad av Micke som serverade mig te löpande. Mest ledsen över att jobbet vi hade gjort försvann, alla bilder från Paris som jag bara hade på Macbooken och minneskorten, och min filofax med anteckningar och kalender (som dock återfanns av en brevbärare och som jag nu fått tillbaka).
Det är ju underligt att vissa människor ska stjäla, och man skulle kunna lägga energi på att bli arg och irriterad över det. Men samtidigt har jag aldrig trott på mänskligheten som just då. När jag ringer min kontakt Sebastian på Sony som släpper allt han håller på med, styr upp två lånekameror och åker ut till mig för att lämna. Eller när jag mejlar min kontakt på Apple (som jag aldrig träffat), som beställer ny Macbook Pro med tillbehör åt mig och lägger ut pengar tills dess att jag har styrt upp med banken. Försäkringsbolaget Länsförsäkringar (bästa försäkringsbolaget för fotografer?) har varit helt underbara och behandlat mig så fint och lugnande. Jag skrev ett kärleksbrev till min handläggare när allt var över och klart. Och ja jag fick ersättning för det mesta och är mer än nöjd. Vill också rikta tacksamhet till alla fina följare på sociala medier som sträcker ut en hand och erbjuder sig att hjälpa på alla möjliga sätt. Fasiken vilken tacksamhet jag känner.
Min nya laptop är hos mig nu, och imorgon har jag nästan all ny utrustning också. Då kommer det bli fart med att sätta lite nya idéer i verklighet. Den här jobbpausen har gjort att det funnits tid för att reflektera och tänka efter över vart jag vill gå.
Återigen tack till alla som hjälpt mig!